Kennel Zetastar

Valpkurs 1: Kontakt, koppelträning, sitt vid sidan, inkallning.

Kontakt: Vad är kontakt? För mig innebär det att hunden ska lyssna på sitt namn, titta mig i ögonen, undra vad jag vill, den ska undra vad vi ska göra tillsammans, den ska förstå när jag belönar den med röst och kroppsspråk, den ska även förstå när jag är missnöjd med något hunden gjort. Kort sagt, det är en god relation mellan hund och förare.

Hur skapar vi kontakt med vår valp? Här finns det inget enkelt svar. Varje människa är unik och varje valp är unik. Det gäller att du som förare vet vad du har för valp. Jag kommer att skriva om jaktspringern och jaktlabradoren och utgå från genetiken. En jaktspringer/jaktlabrador är avlade på hög jaktlust och ofta kombinerat med vekhet. Vekheten gör att vi kan kontrollera hundens "jaktmotor". Innan valpen utvecklar sin jaktlust måste vi som förare ha skapat kontakt annars får vi svårt att tygla hundens jaktlust. En irländsk uppfödare av jaktspringer sade, att jaktspringern har inget tag på sin jaktkamplust. Därför gäller det att vi som förare tar det mycket försiktigt i unga år med all att aktivitet som aktiverar jaktkamplusten. Här ingår mycket b. l. a. egen aktivitet såsom att springa runt och nosa överallt, att dra i koppel, att inte få vila långa stunder under dagen, att springa efter föremål - belöningsleksak, att leka med boll, att kasta föremål som valpen ska hämta.

Om vi tillsammans med valpen gör små lydnadsövningar såsom att gå fint i koppel, att sitta vid matskål, att träna inkallning m.m. och att vi gosar med valpen, att vi klappar om valpen och undersöker tassar och öron och att vi ger den små godisbitar när vi tränar gör att vi blir intressanta för valpen. Det är viktigt att vi är tydliga med valpen. Det ska inte vara någon osäkerhet om vad den får och vad den inte får göra. Tänk grönt ljus eller rött ljus!

Koppelträning: En valp bör så ofta den kan få gå lös. Då lär sig hunden att följa sin förare och den lär sig att hålla reda på sin förare. För valpen är det livsviktigt att hålla reda på sin förare. Med koppel blir det annorlunda. Här behöver valpen inte lära sig att hålla koll utan kopplet är det som avgör var och hur långt valpen kan gå. Här måste du som förare bestämma dig hur du vill ha det. En jaktspringer är avlad att med låg nos utforska världen och att utnyttja vinden. Detta gör att jaktspringern söker i ett zickzack mönster och den lilla valpen kommer att utveckla samma beteende i kopplet framför dina fötter om du inte är observant. Mina hundar lär sig att gå på vänster sida i koppel och att gå parallellt med mitt vänsterben. Detta gör att jag alltid vet var hunden befinner sig och skapar en trygghet för hunden - grönt ljus! Det blir också lätt att lära hunden gå fot vid min sida utan koppel eftersom den lärt sig sin position redan. Kommandoordet är fint.

Vad händer när jag måste rasta hunden i koppel? Även en hund som rastas kan gå fint vid sidan. När hunden blir nödig upptäcker du det och kan säga till hunden att det är ok att vi går åt sidan och gör våra behov. Måste inte en valp få nosa? Här återkommer jag till texten om kontakt. Valpens värld bör vara tillsammans med dig. Om valpen lär sig att det är ok att nosa på alla dofter så skapas ett utåtriktat beteende och du som förare hamnar i skymundan. Genom att berömma valpen när den går rätt och korrigera när den går fel - grönt/rött ljus skapas konsekvens och valpen lär sig ett beteende i kopplet.

När jaktspringern /jaktlabradoren drar i kopplet så stramas halsbandet åt. Detta gör att valpens/hundens jaktkamplust ökar och hunden vill komma fram. Den blir en "rabiat" dragare och stressnivån ökas. Jobba mycket med koppelträningen!!

Sitt vid sidan: När du stannar ska hunden automatiskt sätta sig vid din vänstra sida. Det kan tränas in på följande sätt. Ha hunden vid din vänstra sida. För sakta högerhanden ( med godis i) framför hundens nos och bakåt uppåt. När valpen följer rörelsen kommer den att sätta sig. Om den backar bakåt kan du träna vid en vägg eller liknande. Det blir då som ett stopp. Öppna godishanden när hunden precis sätter sig dvs. när den gör rörelsen. Efter att ha upprepad övningen under några dagar och om valpen gör rätt beteende d.v.s. sätter sig vid din handrörelse kan du lägga på ordet sitt. Kommando ordet ska aldrig sägas innan valpen för rätt rörelse. Kanske vill den lille valpen hellre sitta framför dig eftersom den söker ögonkontakt. Då gör du övningen framifrån och sedan kan du träna sitt vid sidan.

Handflatan är viktig som kommando. Den betyder sitt. I början sitt vid sidan, senare sitt kvar och nästa inlärningssteg blir sitt på avstånd. Gå inte för fort fram utan träna nära. Vid första tillfället på valpkursen gjorde vi sitt vid sidan alternativ sitt framför föraren.

Inkallning: Inkallning är ett viktigt moment. Här gäller det att tänka till som förare. Vilket ord vill du använda? Själv föredrar jag hit. Hit betyder: kom omedelbart och sätt dig invid mig. Kom använder jag mer slentrianmässigt; kom så går vi, kom vi går åt det här hållet. Kroppens hållning har stor betydelse för valpen. Att luta sig fram kan uppfattas som dominant och avståndstagande. Det bästa är att vara naturlig och ev. backa bakåt. Röstens läge kan påverka valpens beteende. En arg röst är avståndstagande och ingen valp vill komma till en arg röst. Den ljus lite glada rösten har bäst dragningskraft på valpen särskilt om den följs av en godisbit eller annat beröm.

Jag ropar även hundens namn som inkallning. Namnet är en form av kontakt och hunden behöver komma till mig för att den ska få veta vad jag vill.

Ju bättre belöning vid inkallning ju fortare kommer hunden och desto starkare kan den stå emot andra frestelser. Kanske kan den få en liten bit av en köttbulle, kanske kan den få leka med leksaken tillsammans med dig eller kanske räcker det med din glada röst. Ju oftare du tränar inkallning med valpen ju bättre kommer den att ha kvar minnet av det glada som skedde när du sa hit. Träna alltid först på nära håll och utöka avståndet långsamt. Se till att alltid lyckas. Lägg sen till retningar d.v.s. saker som du tror kan attrahera din hund såsom dofter i marken, andra hundar, människor m.m. Var noga med att göra inkallningen så att du kommer att lyckas. Tro inte att du kan träna i ostörd miljö för att den dagen du träffar en annan hund ropa hit och få det att fungera.

Pipans två signaler låter alltid likadant. Jag använder pipan redan under valptiden vid matdags. Två korta signaler betyder något positivt. Du kan fortsätta att träna pipan. Första steget är att du har godis i handen och att du håller dina händer framför dig under magen. Klappa försiktigt med händerna. Valpen ska vara precis framför dig. Öppna handen och ge valpen godis samtidigt som du blåser två korta signaler. Händerna framför dig kommer att betyda att hunden ska komma in framför dig. Om du klappar i händerna framför dig förstärker du signalen att komma in till dig. Denna signal med händerna är även början till avlämning av apporten i dina händer. Efter att ha tränat i några dagar inomhus kan du flytta ut övningen och så småningom tränar du i olika miljöer med nya retningar. Gör övningen nära dig och frestas inte av att öka avståndet för snabbt utan jobba på att lyckas vid varje tillfälle.

SPANIELN SOM JAKTHUND

Apportering:  Jag får många frågor kring apporteringen. Att apportera betyder att hunden ska lokalisera viltet på ditt kommando, hunden ska greppa viltet och snabbt komma in till föraren för att lämna av apporten i förarens händer.

Lättast för hunden är att springa efter ett föremål som rör sig alternativ kastas. Hundens jaktkamplust d.v.s. viljan att få efter föremål i rörelse triggas. När hunden sedan kommer fram till föremålet/apporten ligger det/den oftast stilla. Nu försvinner beteendet som gjorde att hunden rusade iväg efter apporten och nu finns flera scenarion: hunden greppar direkt, hunden ställer sig och nosar och undersöker, hunden sliter sönder apporten, hunden tittar sig omkring efter tilltänkta intressenter om apporten, Hunden tar apporten men går bort från dig, hunden går ifrån apporten. Här gäller det att för dig som förare tänka till! Vad är anledningen till att hunden agerar som den gör? Är hunden bekant med apporteringsföremålet? Var hunden i rätt balans när du skickade iväg den på apporten? Vet hunden att du vill ha in föremålet?

Tempot in till dig kan variera. Hunden kommer med full fart och glädje och vill visa vad den funnit, hunden saktar av när den närmar sig dig, hunden har bra tempo in men stannar 5-10 meter ifrån dig och lägger ned föremålet. Hundarna har olika bytesintresse. Några är mycket väl medvetna om att de har en skatt och vill gärna behålla den, andra hundar väljer att utan krångel lämna ifrån sig bytet. Här är det viktigt att du som förare är medveten om vilken typ av hund, som du har. Ju mer bytesmedveten ju noggrannare måste du vara med avlämningarna. Du får aldrig bli en tjuv om bytet!

Avlämningen ska ske utan dramatik. Hunden kommer in rakt framifrån och bjuder upp apporten mot dig. Du tar apporten. Eventuellt använder du dig av ett kommandoord ex. tack. Med höger hand visar du att hunden sedan ska sätta sig ned och invänta nästa eventuella arbetsuppgift. Låter enkelt men hur kommer du och din hund dit?

Jag tycker att det är viktigt att veta vad du har för typ av hund. Jag testar alltid valpen från 8 veckor till 4 månader med jämna mellanrum för att se hur hunden agerar när jag kastar och lägger ut apporten, som kan vara dummy eller fågel. Sedan agerar jag utifrån resultaten. Kast stressar hunden och om du har en hund med hög jaktkamplust kanske du bör undvika att kasta apporten utan istället lägga ut den. Ju mer du gömmer apporten ju mer ökar hundens intresse och du tränar hunden att bli noggrann. Kanske kommer din hund inte in till dig utan springer omkring med apporten? Då är det viktigt att du avbryter apportträningen och funderar. Är din hund mogen för uppgiften? Det kanske är bättre att vänta någon vecka och träna mer kontakt. Är du dominant, så att hunden inte vågar komma in till dig?

Apporteringens sista moment är ju avlämningen. Varför inte ta och börja med avlämningen? Sätt dig ned med hunden och visa att du har godis i ena handen och lägg ned apporten vid andra sidan om dig. Så fort hunden visar intresse för dummyn så öppnar du godishanden. Var noga med att öka kraven och begär mer och mer av hunden. Träna endast korta pass. Du ska vara helt tyst. Snabbt kommer hunden att lära sig att när den tar upp dummyn så öppnas godishanden. Nu kan du ställa dig upp och lägga dummyn en bit ifrån dig. Hunden bör gå till dummyn och ta upp den. Belöna! Öka sedan kriteriet för belöning och begär att hunden ska komma mot dig med dummyn. Nästa steg är att hunden ska ge dig dummyn i din framsträckta hand som du håller alldeles tätt intill dina ben. Du får absolut inte sträcka dig efter dummyn!!! Det är hunden som ska ge dig dummyn. När hunden kan ta upp en dummy nära och en bit bort ifrån dig, kommer du att ha en bra avlämning. När du tränar måste du alltid ha tänkt igenom vad du ska belöna innan du startar träningen. Låt aldrig hunden bestämma när du ska öppna handen! Om du får en hund som droppar dummyn framför dig för att den vill ha godis, så har du lärt den det. Var noga med vad du belönar!

Hundens grepp är av intresse eftersom den ska kunna bära tunga fåglar och flaxande fåglar. Små dummies är bra när det gäller att träna nosarbetet och noggrannheten. Stora dummies innebär att hunden måste taxera d.v.s. tänka igenom hur den ska bära. En del hundar tar från början ett korrekt grepp medan andra tänker till. Erfarenheten spelar här in. En riktigt tung dummy kräver ett balanserat grepp. Låt hunden hämta tunga apporter långt ifrån dig eller låt den bära tung apport bredvid dig under en promenad. Ge hunden så mycket erfarenhet som du kan genom att använda olika typer och storlekar på apporterna. Glöm inte att träna med olika typer av vilt!

Gör hunden tidigt bekant med olika typer av vilt. Men om inte din hund kommer in fint med apporterna så är det inte någon idé att träna med vilt utan tillbaka till ruta ett och träna kontakt och avlämningar!

Träna aldrig apportering om inte din hund kommer in till dig med apporten direkt! Det är lätt att du befäster ett beteende. Visst kanske hunden kommer på bättre tankar och slutar med att cirkla runt dig men du kommer alltid att ha det felbeteendet med dig i träningen. Så mitt råd är att befäst kontakten med din hund ännu mer genom kontaktskapande övningar och vardaglig träning och träna avlämningar på nära håll. Träna det som hunden inte kan!

Springer spanielns fältarbete: Springer spaniel är en stötande och apporterande hund. Spanieln ska arbeta i nära samarbete med sin förare. Den ska söka efter vilt t.ex. kanin, hare, fasan, rapphöna och skogsfågel. Det är viktigt att spanieln arbetar inom bössans räckvidd, d.v.s cirka 20 meter. Stöter hunden vilt på längre avstånd, räknas det som ett allvarligt fel eftersom viltet är utom skotthåll för att kunna fällas.

Spaniel ska arbeta i ett raskt tempo, i galopp, större delen av fältsöket. Tempot är viktigt, för att inte vilt ska hinna löpa undan. En spaniel ska söka av marken framför och på sidorna om föraren. Hunden söker i ett zick-zack mönster, som kan variera beroende på hur terrängen ser ut och vilka vindförhållanden som råder.

När spanieln har lokaliserat vilt ska den snabbt stöta viltet. Det är mycket viktigt att hunden lugnt förblir sittande efter uppflog eller uppsprång, så att skottillfälle kan beredas. När föraren ger kommando ska hunden sedan snabbt apportera.

Vattenapportering: Spanieln är en hund med vattenpassion. En spaniel ska lugnt kunna sitta vid strandkanten eller i vassruggen och invänta förarens apportkommando. Hunden ska kunna markera nedfallande vilt. Ibland missar hunden  men den ska ändå kunna lokalisera viltet med hjälp av luktsinnet. Här kan även föraren behöva dirigera hunden. En apporterande spaniel är ett måste vid all fågeljakt.

Klövvilt: För en spaniel finns det ingen provform, där anlagen prövas vid jakt på klövvilt. En springer spaniel lämpar sig väl för jakt i mindre såter. Spanieln stöter fram både rådjur och älg. Det är viktigt att tänka på, att om du vill ha en spaniel som ska stöta fältfågel, så måste fältarbetet vara befäst innan du börjar med klövviltsjakt. Hunden lär sig att arbeta mer självständigt vid stötjakt på klövvilt och vid fågeljakten vill vi ha en spaniel som arbetar i betydligt närmare kontakt med sin förare.

Viltspår: För att träna sin hund i viltspår = blodspår behövs följande:

1. Klöv
2. Blod i flaska
3. 10 meter lång lina. Avståndet mellan hunden och förarens fattning på linan ska vara minst 5 meter. I tät och svår terräng får linan släppas tillfälligt.
4. Sele till hunden. Selen ska vara lätt att sätta på och sitta stadigt på hunden.
5. Snitslar i olika färger= plastremsor fästa på klädnypor eller pappersremsor

Det första blodspåret som du lägger för den lilla valpen ska inte vara mer än ca. 20 meter långt och gå rakt fram.

Du sparkar med din fot upp en ruta ca 10 centimeter gånger 10 centimeter i marken. Detta ska efterlikna skottplatsen. Viktigt är att du markerar starten - uppsparken - ordentligt så att du vet var spåret börjar. Sätt tex en vit snitsel i spårets början. Du ska alltid tänka ut var du ska sätta nästa snitsel innan du börjar att gå från den snitsel som du senast satte upp. Sätt upp snitslarna högt så att de blir väl synliga.

Led hunden i selen fram till spårstart. Observera den blå snitseln i vänster hörn upptill. Alldeles under snitseln finns uppsparken. Linan bör löpa fint när hunden börjar att spåra.

Fyra saker måste du samtidigt hålla i huvudet när du lägger spår:

1. Du bör ha gjort upp en plan hemma innan du går ut. Rita på ett papper hur du ska lägga spåret. Dina raksträckor ska vara ca 50 meter, för att inte hunden ska få fel   vittring. Hur ska du lägga vinklarna? Fördela höger- och vänstervinklarna! Var ska du lägga bloduppehållet?  Kartan tar du med dig ut när du lägger spåret. När du sen kommer hem och funderar över spåret, kanske du lättare förstår varför hunden gjorde som den gjorde om något gick fel.

2. Tänk ut var du ska sätta nästa snitsel innan du lämnar den senast utsatta snitseln. tänk också ut vad de olika färgerna ska betyda. Du behöver en signal för start och mål, en signal för vänster och höger, en signal för bloduppehåll - då endast klövern släpas, en signal för vanlig raksträcka och i öppenklasspåret behöver du dessutom en signal för avhoppet - ( förklaras under öppenklass spår).

3. Nu har du planen och du vet hur du ska sätta snitslarna. Nu kan du börja att droppa blodet ur flaskan. Tänk på att hålet i flaskan inte får vara för stort. Droppa nära marken för att minska spridningen med luften. Droppa en ca centimeterstor droppe varje gång du sätter ned te.x högerfoten.

4. Klövern släpar du i ett snöre efter dig. Använd dig av den metod som passar dig bäst. Du kan te.x binda fast snöret på dig i byxan eller runt handleden. Du kan även hålla snöret i handen. Klöven ska släpa efter dig i blodspåret.

Hunden ska arbeta i ett lugnt tempo. Tänk på att du eller en annan person med gevär ska kunna följa hunden. Om hunden arbetar för fort, måste du redan de första gångerna hålla emot. En hund som från början får lära sig att det är okey att dra i selen kommer med största sannolikhet att fortsätta att rusa fram i spåret.

Tänk hela tiden på att stegra svårighetsgraden för din hund. Det gör du genom att förlänga tiden som spåret ligger innan ni går på det. Svårare blir det även med spår som görs längre och svårighetsgraden ökar vid varmt väder och även intensivt regnande kan försvåra det för hunden. Olika typer av terräng innebär att vittringsförhållandena ändras. Du bör även träna vid olika tidpunkter på dagen. Ett spår som legat en hel natt är olikt det spår som legat till sig under dagen. Variationsmöjligheterna är enorma. Det är det som gör det så spännande!

Anlagsspår: Ett anlagsspår är 600 meter långt och är så lagt att det bildar fyra räta vinklar. Avståndet mellan vinklarna får ej understiga 50 meter. Spåret ska ligga mellan 2-5 timmar. 1/3 liter blod ska användas. På en raksträcka finns ett bloduppehåll,där endast klöven släpas. Bloduppehållet är ca 15 meter långt.

VIKTIGA KOMMANDON

Sitt: Börja träningen nära dig. Hunden ska lära sig att lyssna på din röst. Säg sitt samtidigt som du höjer högerhanden ut från din kropp. Handflatan ska vara väl synlig för hunden. Under inlärningen kan du ha en liten godisbit gömd i handflatan. Hunden lär sig snabbt att titta upp mot din hand, eftersom det är därifrån belöningen kommer.

När hunden sätter sig snabbt vid ordet sitt, kan du börja att försiktigt utöka avståndet mellan dig och hunden innan du säger ordet sitt. Gå inte för fort fram! Pröva på samma sätt, att visa handtecknet utan att säga ordet. Om du nu har tränat, bör du ha en hund som sitter snabbt på ordet sitt och på handtecken för sitt.

Nu är det dags att lägga till pipan. Arbeta med hunden nära dig. Blås en kort signal och gör samtidigt handtecknet. Eftersom hunden vet att handtecknet betyder sitt, kommer den också att förstå efter några korta träningspass att kort visselsignal betyder sitt.

Hit: Hit ska alltid vara ett positivt ord. Börja tidigt att träna den lilla valpen. Säg hit när valpen är nära dig och du vet att du kommer att lyckas. Locka in valpen med en liten godisbit. Börja redan tidigt med att locka in valpen till din vänstersida. Hit betyder inte bara att hunden ska springa med full fart till hundföraren, utan hunden ska förstå att slutmålet är att den ska sitta vid husses/mattes vänstra sida.

Som hundförare ser du extra inbjudande ut för hunden om du lutar dig svagt bakåt och samtidigt sträcker ut armarna. Rätt snart kommer hunden att förstå att utsträckta armar betyder hit. Precis som på ordet sitt, kan du nu enbart använda dig av handtecknet. Mycket praktiskt vid längre avstånd.

Inkallningssignalen blåser du samtidigt som du visar handtecknet för hit, dvs utsträckta armar. Själv använder jag tre mycket korta signaler för hit. Pröva dig fram till vilken signal som passar dig bäst!

Ligg: Ligg är ett kommando som är bra att ha i många olika situationer. Viktigt att tänka på att ligg-kommandot alltid måste lösas av ett annat kommando ex. sitt, hit. Detta för att hunden ska lära sig att aldrig själv resa sig från ligg utan att du som förare har gett nya instruktioner till hunden. I inlärningsstadiet är det noga med att aldrig kalla in från liggande utan du ska gå fram till hunden och lösa kommandot. Om du lär in ordet positivt kommer du automatiskt att få ett snabbare läggande, eftersom hunden med glädje utför det du vill.

Metoderna är många att lära in ordet ligg. Själv tycker jag att jag fått snabba ligg och bra stadga genom att jag håller godis i handen i knuten näve ner vid golvet. Hunden kämpar för att få godiset men jag håller näven fortsatt knuten nere vid golvet. Så småningom kommer hunden att lägga sig platt på golvet i sina försök att nå godiset - just i den sekunden som hunden lägger sig ned, öppnar jag näven och hunden får sin belöning. Detta upprepas och nästa steg är att du håller den knutna godishanden strax över golvet och belönar just som hunden lägger sig. Hunden kommer nu att förstå att om den lägger sig öppnas godisnäven. Nu läggs ordet "ligg" in. Dvs först när hunden utför rätt beteende kopplas kommandoordet in. Nu överförs själva handlingen till ordet och du kan stegvis ta bort godishanden och belöna på andra sätt.

Leia och Bonnie utför "ligg". Hela hunden ska vila mot markytan.

Apportering: Apport betyder greppa - hämta in. Apportering är något som hunden måste lära sig. Många hundar har anlagen från födseln men om du som förare inte arbetar med anlagen kommer hunden inte att bli den apportör som du vill ha.

För mig är det viktigt att all apportering görs positivt. Det gäller inte endast valpstadiet utan även den vuxna hundens inlärning. Du som förare kan inte korrigera vid rätt sekund under momentet apportering. Du är för långsam. Eftersom din korrigering kommer fel i hundens värld blir hunden osäker eftersom den inte förstår vad du menar. Visst finns det förare som korrigerar i rätt sekund men troligtvis tillhör inte du dem. Välj därför den positiva vägen i din apporteringsträning!

Innan du börjar med apporteringsträningen måste du kunna kalla in hunden till dig. Om du inte kan kalla in din hund ska du träna inkallning innan du påbörjar apporteringen. Det får inte bli en katt och råtta lek med apporten.

För mig är det viktigt att hunden känner sig uppskattad med apporten i munnen. Det är då den är som duktigast. Den ska även känna att den är duktig när den greppar apporten. Att jag får apporten ska inte vara något märkvärdigt. Jag vill få hunden att känna ett värde i att finna apporten och hunden ska känna sig stolt när den visar och vill ge mig apporten. Sen är det inget märkvärdigt, utan hunden ska vilja finna en ny apport så snabbt det bara går.

Apporten ska sitta fint i munnen och hunden ska snabbt komma in till sin förare. Se hur Bonnie knappt rör marken i sin iver att komma in med apporten!

Hur gör jag då? Ingen hund är den andra lik utan jag får långsamt känna mig för vilken typ av individ som jag arbetar med. Min idag 11 månaders springertik sprang gärna ut och tog dummyn när hon var 3-4 månader men det var tji att kalla in henne. Så jag började intensiv träna inkallning och försökte igen och nu gick det bättre. Hon sprang glatt ut till apporten som jag lade ner på gräset ca 5 meter framför henne. Jag visade med handen mot apporten och sa - ja! och hon sprang iväg. Precis när hon skulle till att greppa kallade jag på henne och hon kom i full fart mot mig. Jag backade långsamt och lät henne komma mot mina knän under det att jag berömde henne när hon var invid mig. Jag greppade apporten och gjorde snabbt om övningen. För henne blev det en rolig lek och det är så jag tycker att en spontan apportör ska tränas.

Viktigt är att avbryta all apporteringsträning så fort något går fel. Varför? Jo, nu måste du tänka: "-Vad har du som förare gjort? Varför hamnade du och din hund i den här situationen? " Börja aldrig med nej när du apporteringstränar utan leta efter felet.

Retrieverträning och spanielträning

En retriever ska arbeta på betydligt längre avstånd från föraren än en spaniel. Detta får inte glömmas bort i hundträningen. De längre avstånden lämpar sig för retrievern. Spaniel arbetar i nära kontakt med sin förare. Men tänk på att spanieln ska kunna dirigeras till en skjuten fågel som flaxat iväg en bra bit, låt säga 50 meter. Men med de avstånden är du inne på elitträningsnivå. En nybörjare ska hålla sig inom 20-30 meter, medan retrievernybörjaren ska klara av 50 meter och så småningom upp till 100-200 meter.

Dirigering: Dirigering innebär att du som hundförare styr din hund mot ett bestämt mål. Hunden ska kunna gå rakt fram och inte avvika från linjen. Hunden ska även kunna stanna upp vid signal från föraren och avvakta förarens instruktion; fortsätt rakt ut, gå till vänster, gå till höger eller sök nära där hunden befinner sig.

Sätten att lära hunden att gå rakt fram är många. Själv har jag valt den modellen som innebär att hunden alltid ska lita på att fågel/dummy finns att hämta. Hunden får vid upprepade tillfällen se kast av dummy samt höra skott alternativ kvackande. På detta sätt får hunden en inre bild som framkallas när föraren ger sina signaler. Dirigeringens signaler innebär att föraren har pipan i munnen och böjer sig ned invid hunden och visar med arm och hand riktningen rakt fram.

1. Tecken till hunden: Sätt pipan i munnen! Hunden ska vara medveten om att dirigeringen ska påbörjas.

2. Ställ frågan till hunden: Är du laddad?

3. Figuranten kastar 3-4 dummies framför sig på ett avstånd av ca 20-30 meter, samt säger kvack. Att tänka på: Kast kan verka hetsande på hunden. Tänk efter om du har en hund som du hellre ska lägga ut dummiesarna för. En spaniel bör arbeta med ett avstånd av ca 10 meter.

4. Du riktar din arm och hand mot målet. Glöm inte pipan i munnen. Vid ordet "ut" ska hunden springa snabbt rakt fram och hämta in dummyn åt dig.

5. Tänk på att hunden alltid snabbt ska finna dummyn utan att starta ett sökmönster. Öka avståndet succesivt efter hur väl hunden lyckas.

Vad ska pipan användas till? Jo, pipan är din kontakt till hunden. Med pipans hjälp ska hunden stanna omedelbart och vända sig mot föraren, för att söka kontakt. Detta kallas för stoppsignal. Själv har jag valt en kort signal för stopp, eftersom hunden ska stanna omedelbart. Stoppsignalen har jag tränat in på promenaderna, genom att jag blåst signalen i pipan har hunden stannat till och vänt sig mot mig och då har jag omedelbart kastat en boll rakt mot hundens mun. Efter några tillfällen har jag blåst, bollat med bollen i luften och liksom suktat hunden och sedan skickat iväg bollen. Därigenom har hunden fått lära sig att vänta innan något händer. Detta har jag nu nytta av i mitt dirigeringsarbete. Jag blåser signalen  när hunden är ca 10 meter ifrån mig och   hunden kommer nu att vända sig om och invänta bollen och längre fram i den fotsatta träningen kommer hunden att undra vad nästa direktiv från mig som förare blir. Viktigt är att inte hunden tappar farten rakt ut. Dvs. du måste finna en balans mellan dina stoppsignaler och rakt ut-dirigeringar.

Jag använder mig även av en vit handske alternativ en vit näsduk i den hand som är min dirigeringshand. Allt för att ge hunden signaler samt ge hunden en chans att se det vita från långt håll. Efter åtskilliga tusen gånger reagerar hunden så fort jag tar fram den vita duken eller handsken. -Jippi! säger hela hunden och vet att den ska få göra något roligt.

Hundcampus 2005

  Läs mer om helgen i Annika Månssons artikel!

Grundkurs i specialsök på HundCampus 4-6 febr

Sammanfattning av Annika Månsson

Ett axplock av vad vi fick lära oss

För att få hunden att göra rätt beteende behövs det ca 20 repetioner om belöningen kommer 0,5 sek efter rätt beteende. Om belöningen hela tiden kommer 10 sek efter rätt beteende kan det behövas 1.500 repetitioner!

Praktiska övningar